fredag 27 juni 2019 var vårat barn beräknat 

dagen var kommen och jag kände mig så tung o trött på att vara gravid, men inget hände....

 

under helgen skulle jag ta det lungt, samla energi och äta mat utifall att de startade när som helst. men på söndgen hade jag tröttnat och det kom lite kompisar över för att fika, mkt trevligt! 

måndagen kom o fortfarande hade inget hänt! men på kvällen började jag känna mig lite mosig o konstig, jag sa dock ingenting till mikael men när vi hade gått o lagt oss började jag klocka värkarna som mot morgonen blev mer och mer intensiva, så pass att jag ringde in till förlossningen och de bad mig komma in 

jag stod i hallen och tog värkar och mikael sprang runt och la i det sista i bb väskan, vid det här laget hade jag så ont. 

vi kom in och välkomnades på förlossningen, de ställde lite frågor o satte på allting som ska vara uppklopplat 

 

efter att dom mätt värkar under en liten stund kom de en in och skulle känna hur pass öppen jag var, de hon sa var ...nä alltså du är öppen ca 1 cm, antingen får du åka hem med sömnmedecin och vilar upp dig och så får du en sputa så värkarna stannar av. 

Eller så stannar ni kvar på rummet i 2 timmar så undersöker vi dig igen efter det - och JAA vi valde det ! efter dom 2 timmarna hade de inte hänt ett dugg så vi fick åka hem efter den där sprutan och sömnmedicinen som jag skulle ta. 

 

Jag var verkligen helt slut, vi köpte pizza o fick väl i mig det iallafall sen tog jag sömntabletten och la mig och fick sova helt ok. 

men på onsdag morgon vaknar jag upp med precis samma smärta, värkar under hela dagen o jag fick inte i mig någonting för då kom det upp lika snabbt igen, dagen repeterades precis lika på torsdagen. 

men på torsdag kväll sprang jag och kissade hela tiden och tillslut kom min slempropp ut o ni som inte vet va de är kan ju googla ;) 

 

på fredag morgon kl 8.00 skulle vi få komma in på en igångsättning så jag försökte verkligen hålla ut tills den tiden, men direkt på torsdag kväll vi hade lagt oss somnde mikael som en sten o mitt värkarbete sattes igång, ja de vart mer smärtsamt även fast hela veckans värkar hade varit hemska så var detta en grad värre. 

 

någongång klockan 03.00 inser jag att jag inte kan bli igångsatt kl 8.00 för då kommer jag avlida på plats (dramatiskt jag vet) men jag hade så ont o att sitta o vänta på o få veta på vilket sätt man skulle bli igångsatt på  skulle jag inte klara med dom där värkarna 

 

jag ringde till förlosssingen och väckte mikael runt 4 tiden o han hade ju inte märkt ett dugg fast man hade stått på alla fyra likt en ko o flämtat i flera timmar hahah 

 

nåja, vi kom inte ca 5 på morgonen och de kollade hur öppen jag var - 4cm phuuuu vi fick stanna kvar, runt 6...halv 7 fick jag prova tens men vid 8 hade det sluta värka ( minns bara ungefärlig tid på allt men ca iaf) så det var dax för lustgas !! i början var de lite skojigt o jag kände mig lite lätt berusad. 

 

Mina värkar var tydligen inte tillräckligt starka så en epudral var inte ens ett alternativ för mig fick bara ha min älskade lustgas, de drog till med värk stimulerande dropp o allt blev 100 gr kraftigare, men lillen klarade inte det o de blev rätt stressigt att ändr position, jag var helt i en dimma mellen 8 och 17 läkare var in o kollade, de var flera barnmorskor på rummet, de ropade på mig, de slet i mig o jag bara flög med för jag hade så himla ont o helt borta av gasen. någon gång där rök ockå min bh av nån anledning! 

de provade den där droppen på mig 3 gr men lillens hjärtljud skönk direkt o jag fick tillslut bara ligga i en endaste position för att han skulle klara av allting.  

tillslut hörde jag i långt borta att de börjde diskutera snitt o jag vet att jag sa - TA BARA UT BARNET GÖR ETT SNITT FÖR FAN!  jag hade inte öppnat mig mer än till 6...7 cm på alla dom timmarna!  tillslut kom läkaren o sa att de blir snitt 

 

enligt mig, gick allt sjukt fort från de att han sa det, de sprang ner med mig på opertion o böt säng o slängde runt på mig men så var inte fallet, 2 timmar tog de innan jag fick komma till operation 

allt var hemskt fram tills de satte spinalen på mig o hela min kropp bara försvann, allting avtog o jag kunde andas ut! inte ens nervös för att dom skulle snitta mig, nej jag bad dom sjunga o dom blev helt förvånade o vi skrattade mkt på operation, dom satte på musik o sjöng med i låtarna o skämtade mkt med mig o mikael. jag var visserligen full av lustgasen fortfarande efter en hel dag med de så dom hade mig minst lika kul som jag! 

 

sen helt plötsligt sa en kvinna, ja nu ligger han där borta. 6 minuter senare bar dom fram honom till mig o vi möttes första gången! han var tagen och hade svalt fostervsatten o bajsat i det så han behövde lite hjälp o komma igång :) 

men 17.25 kom han ut o vårat liv startade på riktigt! han är de finaste någonsin o jag är så lycklig att allt gick så bra trotts allt! 

vår lilla melker <3